Åren mellan fem och femton års ålder tillbringade jag, bortsett från sommarloven, utomlands, i Rom och i Haag. Då fick jag de språkkunskaper jag senare kom att använda som översättare – främst franskan, som blev mitt huvudsakliga skolspråk (tyskan kom senare, i Västberlin på 1970-talet). Översättandet har ofta fungerat som ett försök att föra samman en kluven, men därigenom också rikare erfarenhet, att knyta ihop vad som förts isär, täta revorna i språket och därmed i verkligheten.
Men svenskan var och förblev mitt språk, det som talades hemma och, framför allt, i böckerna. Sagorna och poesin kom att bli ett slags livlina till vad jag uppfattade som mitt egentliga jag, ett inre språk som fortsatte att tala inom mig också när jag återvänt till Sverige och hörde det talas omkring mig.
Jag började läsa litteraturhistoria I Uppsala men fann det allt svårare att skriva objektivt och neutralt om litteratur och övergick snart till att huvudsakligen skriva kritik. En skola i koncentration men också i att tänja min förståelse och se hur långt den kunde sträcka sig – inte längre bara barndomens hämningslösa införlivande av andras erfarenheter utan också en utvidgning av de egna. Att svara, kanske också att visa tacksamhet? För litteraturkritiken är ju bland mycket annat också kontakt, ett samtal – som har den oskattbara egenskapen att redan från början utspelas på en, ska vi säga, mer genomtänkt nivå.