Stol nr 7 – Karl Vennberg

När Olle Holmberg utsetts till ordförande 1962, och därmed flyttats till stol nr 1, fyllde Karl Vennberg (1910–1995) vakansen på stol nr 7. Från sitt frikyrkliga ursprung medförde han förlusten av gudstro som ett hålrumstema i sin rika lyriska produktion. Hans genombrott kom med samlingarna Halmfackla och Tideräkning vid mitten av 1940-talet, vilka gav röst åt det krigströtta decenniets ångest. Vennberg blev också en av de oftast hörda av tidens debattörer med den socialdemokratiska kvällspressen som forum. Bland priskandidater i Samfundet De Nio debuterade han 1951, och 1957 tilldelades han det Stora priset på 10.000 kronor. Efter det enhälliga invalet utvecklades han till en av de bäst orienterade av förslagsställarna. Redan 1966 formulerade han också den erfarenhet väl alla ledamöter ofta rönt:

”Varje förslag om De Nios pris är ju tyvärr på samma gång en absurditet. Man ställer sig en estetisk-moralisk uppgift, efter bästa förstånd och samvete, som det heter, och man står där till sist med ett bart huggande svärd bland idel gordiska knutar.”

I sanningens namn bör väl erkännas, att uppgiften har blivit lättare genom att antalet priser har ökat flerfaldigt 50 år senare. Många har inte heller känt till att det finns så talrika gordiska knutar som Karl Vennberg – han gav ofta intrycket att ha läst hela årets poesiutgivning i Svea rike.