Stol nr 5 – Martin Lamm
Redan i början av 1926 fick ordföranden välkomna Erik Hedéns efterträdare på stol nr 5 i Samfundet. Valet av Martin Lamm (1880-1950), professor i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms högskola, hade visserligen inte varit enhälligt – Marika Stiernstedt hade föredragit Victor Svanberg – men i fråga om vetenskaplig tyngd hade Lamm få likar i samtiden. Han kom också att bli en av de mest auktoritativa ledamöterna under sitt kvartssekel i Samfundet. Med sin solida doktorsavhandling om Dalin, sin banbrytande Swedenborgmonografi 1915 och det magistrala verket Upplysningstidens romantik hade Martin Lamm blivit den främste kännaren av det svenska 1700-talet, och vid tiden för invalet just prisats för sitt stora arbete Strindbergs dramer. Som förslagsställare bevisade han en bred beläsenhet, ett säkert omdöme och en generös vilja att bistå unga diktare. Dessutom hade han en ekonomisk kompetens, som var till stor nytta för Samfundet under 30-talskrisen och de kärva beredskapsåren. Den ”själsoro” som Henry Olsson endast lätt berört i sin essä om Martin Lamm (1984) och Kjell Espmark låtit bli den mörka fonden i sin 2018 utgivna minibiografi har knappast avsatt några spår i Samfundets annaler. När Olle Holmberg i ett minnestal 1969 apostroferade ”den starka, otåliga Martin Lamm”, fann han en adekvat formulering för det intryck Lamm efterlämnat bland De Nio.