Stol nr 2 – Elin Wägner

Till att efterträda Sigrid Leijonhufvud utsågs vid årets sista sammanträde 1937 efter en kort överläggning Elin Wägner (1882–1949). Av skrivelserna till stöd för hennes kandidatur framstod John Landquists som ett av de mer ovanliga. Han ville nämligen klargöra, att han inte hade något att invända mot att hans förra fru skulle väljas in, eftersom de nu kunde mötas ”sans gêne”. Det var inte första gången, som deras skilsmässa figurerade i Samfundets arkiv. Efter hennes genombrott med Åsa-Hanna 1918 framförde Erik Hedén henne tre gånger som kandidat till Stora priset, men Landquist kontrade vid varje tillfälle med att föreslå Sigfrid Siwertz. 1923 hade Hedén givit upp, men i stället uppträdde då Leijonhufvud, Stiernstedt och Landquist(!) som förslagsställare, sedan skilsmässan genomförts, och hon blev årets pristagare med fem röster mot fyra. Det var givetvis en mycket välförtjänt belöning med tanke på att Elin Wägner förutom sina litterära meriter hade gjort uppmärksammade insatser för både freds- och kvinnosaken.

Elin Wägners tid i Samfundet blev förhållandevis kort, och sedan hon 1944 utsetts till den andra kvinnliga ledamoten av De Aderton saknades hon vid åtskilliga möten i De Nio.