Stol nr 2 – Birgitta Trotzig
Vid utdelningssammankomsten 1967 beslöt alla de åtta närvarande ledamöterna att tillfråga Birgitta Trotzig (1929–2011) om hon vore villig att efterträda Eva Andén på villkor att hon endast kunde erhålla en fri hemresa om året så länge hon bodde utomlands. Hon kände väl till De Nio som 1963 tilldelat henne ett av de två Stora pris, vilka utdelades detta år, och möjligen hade hon också hört att Sara Lidman hade föreslagit henne som ensam mottagare av samma utmärkelse redan 1957. Detta hade kommit den normalt blide Hjalmar Gullberg att protestera: en så ung författare som den då 28-åriga Birgitta Trotzig hade aldrig tidigare fått det Stora priset och så borde inte ske nu heller. Med tanke på att hon skulle bli en av de största bland moderna svenska diktare hade det kanske inte varit så fel ändå, och hon visade hög ambition och stor beläsenhet som ledamot. Tillsammans med Karl Vennberg utövade hon ett mycket starkt inflytande på valet av pristagare under det dryga kvartssekel, som hon verkade inom Samfundet, innan Svenska Akademien lade beslag på henne 1993.