Forna Nior

Tidigare ledamöter i Samfundet

I sitt slutgiltiga testamente hade Lotten von Kraemer föreskrivit att Samfundet skulle bestå av nio ledamöter, fyra kvinnor med jämna nummer och fyra män med udda samt en ordförande, vid varje byte alternativt kvinna eller man. Om den första sammansättningen skrev hon som följer:

Till de första medlemmarna av samfundet vill jag härmed hava kallat:

N:o 1. H.K.H. Hertigen av Närke,

” 2. D:r Selma Lagerlöf,

” 3. Redaktör Karl Wåhlin,

” 4. Ellen Key (i tacksam hågkomst av det handtag hon först av alla gav mig vid startandet av min tidskrift en gång),

” 5. D:r Georg Göthe,

” 6. D:r Kerstin Hård av Segerstad,

” 7. D:r Göran Björkman,

” 8. Författarinnan Anna Maria Roos,

” 9. Docenten John Landquist.

Prins Eugen och konsthistorikern Georg Göthe undanbad sig, därför att de inte ansåg sig tillräckligt bevandrade i svensk litteratur. Samfundets första sammanträde den 14 februari 1913 måste följaktligen ägnas åt kompletterande val, varvid till ordförande och innehavare av stol nr 1 utsågs överdirektören vid Kungl. Fångvårdsstyrelsen Viktor Almquist (1860-1950) med sex röster mot litteraturhistorikern Karl Warburg med en. Som ersättare för Georg Göthe utsågs kritikern Erik Hedén (1875–1925).

Stol nr 1.

Att Samfundet föredrog en hög ämbetsman och jurist som ordförande framför en litteraturvetare, som också verkade som kritiker, kan förvåna, men det mest troliga skälet var nog att en lagfaren ordförande vore bättre rustad att försvara Samfundet mot släktingarnas planer på att bestrida testamentet vilket det gick rykten om. De besannades efter ett år, och dessvärre lyckades släkten skrämma majoriteten till en förlikning, vars pris enligt mångas mening blev alldeles för högt. Den räddade visserligen hälften av donationen till Samfundet, eller c:a 20 miljoner i dagens penningvärde, men innebar också ett erkännande av att testatrix handlat i sinnesförvirring. Verksamheten inleddes under krisartade villkor, men Almquist blev med tiden uppskattad för sin förmåga att förena vänlighet med fasthet i en välfungerande arbetsgemenskap. Det bevisades av att han omvaldes som ordförande ända till 1949, då han lämnade Samfundet av hälsoskäl.

Genom att stadgarna föreskrev könsbyte vid skifte på posten som ordförande anförtroddes en kvinna uppdraget först efter 36 år. Det tillföll den framstående advokaten Eva Andén (1886–1970), invald i De Nio 1940 och året därpå utsedd till skattmästare. Hon var närmast självskriven som ordförande bland de dåvarande kvinnorna i Samfundet, och hon skötte sina uppgifter föredömligt även under de år, då hon förenade uppdragen som ordförande och skattmästare. Så länge hälsan stod bi fullgjorde hon även åliggandet att inkomma med skriftliga förslag till mottagare av Stora Priset, tyvärr dock nästan alltid utan att motivera valet. Det var nog en överdriven ödmjukhet, eftersom hennes kandidater ofta vann allmän uppslutning.

Ödmjukhet var knappast den egenskap, som främst utmärkte Eva Andéns efterträdare Olle Holmberg (1893–1974), även om man kan få det intrycket av att läsa hans mönstring av tänkbara ordförande i ett brev till sekreteraren från 1957. Han hade då något år kvar före sin emeritering från professuren i Lund, som han innehaft tjugo år. Brevet slutar så:

”Holmberg ska vi inte ta: han är också nästan aldrig i Sthlm, vill inte bli det och är nog snart åderförkalkad.”

Fem år senare visade han sig dock inte svår att övertala att bli ordförande, och en illvillig betraktare kunde frestas att tolka brevets avböjande som koketteri. Men snarare var det nog ännu ett exempel på hur ironin, tvesynen – ofta i självironins variant – framstod som den dominanta tonen i hans livshållning, utformad till en sällsynt nyansrik förening av skämt och djupt allvar. Han var en lysande och otroligt produktiv skribent, som skänkte glans åt Samfundet, framför allt genom att initiera och under två decennier ensam redigera Svensk litteraturtidskrift (SLT).

Under mer än halva sin ledamotstid hade Olle Holmberg stöd av två av sina vänner i Lund, Hjalmar Gullberg och Algot Werin, och han hade tveklöst arbetat för deras sak. Detsamma kan sägas om invalet av Astrid Lindgren 1964, som blev hans efterträdare på stol nr 1 1973. Genom sin starkt berömmande recension av Mio, min Mio i DN 1954 förde Olle Holmberg, med Jens Andersens formulering, ”upp barnboken på parnassen”. Redaktören Olle Holmberg publicerade en egen artikel med högt läsvärde i SLT 1963 om ”Astrid Lindgren, låtsandet och det ensamma barnet”, vilken som markberedande manöver fungerade ypperligt för hennes enhälliga inval.

När han tio år senare tvangs att lämna Samfundet på grund av ohälsa, valdes Astrid Lindgren till hans efterträdare. Ingen skulle ha kunnat lindra saknaden efter honom bättre än hon. Som ordförande var hon lika klok som expedit, och som kvicktänkt och repliksnabb bordsdam vid middagarna efter sammanträdena oförliknelig. Hennes decennium på stol nr 1 blev en guldålder.

Stol nr 2.

Lotten von Kraemer kunde inte ha siktat högre för att ge sin lilla akademi prestige än genom att välja Selma Lagerlöf som innehavare av den första platsen för en kvinna. Efter debuten med Gösta Berlings saga 1891 hade hennes författarskap uppvisat en nästan obrutet stigande kurva: En herrgårdssägen 1899, Jerusalem 1901, Herr Arnes penningar 1904 och Körkarlen 1912. Utmärkelserna likaså: hedersdoktorat i Uppsala 1907, nobelpriset i litteratur 1909, och efter Wirséns bortgång var ett inval i Svenska Akademien endast en tidsfråga, som fick sitt väntade svar 1914. Men skulle hon finna tid för att bli en verkligt arbetande ledamot?

Knappast som hon skulle ha önskat. Tillsammans med Anna Maria Roos fördjupade hon Samfundets kris 1918 genom att begära sitt utträde, i hennes fall med stöd av ett läkarintyg om att hon borde reducera sin arbetsbörda. Efter Ellen Keys bortgång 1926 tillfrågades hon om att komma tillbaka (då till stol nr 4) och svarade märkligt nog ja. Hon lämnade pliktskyldigt in sina prisförslag, vilka inte alltid fann gensvar, men hon blev en sällsynt gäst på Villagatan, som deltog i färre än vart fjärde sammanträde efter sin återkomst.

Selma Lagerlöf efterträddes 1918 av historikern Sigrid Leijonhufvud (1862–1937), brorsdotter till den kända förkämpen för kvinnosaken Sophie Adlersparre. Ett empatiskt eftermäle gav Marika Stiernstedt i SLT 1951, och som invald samma år ägde hennes vittnesbörd det upplevdas tyngd:

Sigrid Leijonhufvud var utan tvivel en fin människa, en verkligt fin dam, beläst och behaglig, som minutiöst samvetsgrant satte sig in i alla inom samfundet förekommande ärenden. Jag vet inte varför hon på mig verkade hovfröken, men man har ju sina infall. (Jag kände för resten ingen hovfröken.) Över huvud taget var tonen vid våra sammanträden osvikligt kordial, präglad av hänsyn till andras synpunkter, hur man än sedan bekämpade dem. Vi levde ju ännu i den ”gamla goda” tiden, liberalismens som levnadsform sista skede.

Till att efterträda ”fröken Leijonhufvud” utsågs vid årets sista sammanträde 1937 efter en kort överläggning Elin Wägner (1882–1949). Av skrivelserna till stöd för hennes kandidatur framstod John Landquists som ett av de mer ovanliga. Han ville nämligen klargöra, att han inte hade något att invända mot att hans förra fru skulle väljas in, eftersom de nu kunde mötas ”sans gêne”. Det var inte första gången, som deras skilsmässa figurerade i Samfundets arkiv. Efter hennes genombrott med Åsa-Hanna 1918 framförde Erik Hedén henne tre gånger som kandidat till Stora priset, men Landquist kontrade vid varje tillfälle med att föreslå Sigfrid Siwertz. 1923 hade Hedén givit upp, men i stället uppträdde då Leijonhufvud, Stiernstedt och Landquist(!) som förslagsställare, sedan skilsmässan genomförts, och hon blev årets pristagare med fem röster mot fyra. Det var givetvis en mycket välförtjänt belöning med tanke på att Elin Wägner förutom sina litterära meriter hade gjort uppmärksammade insatser för både freds- och kvinnosaken.

Elin Wägners tid i Samfundet blev förhållandevis kort, och sedan hon 1944 utsetts till den andra kvinnliga ledamoten av De Aderton saknades hon vid åtskilliga möten i De Nio. För hennes efterträdare i Samfundet Stina Aronson (1892–1956) blev tiden där blott hälften så lång, men engagemanget avsatte ändå tydligare spår. När man väl bestämt sig i valet mellan att ge henne Stora priset eller välja in henne fick hon 1949 besätta stol nr 2. Så länge hälsan tillät inlämnade hon utförligt motiverade prisförslag, och man kan också notera, att hon stundom bedrev en nästan lobbyartad aktivitet för att uppkommande inval skulle gå i av henne önskad riktning, t ex för att Martin Lamm borde efterträdas av Gunnar Tideström, dock utan framgång. Samfundet har hedrat hennes minne genom att från 2002 dela ut ett pris för framstående berättarkonst, som bär hennes namn och idag utgår med 150.000 kronor.

Även för hennes efterträdare bland De Nio blev tiden kort. Valet föll på Elisabeth Tykesson (1906–1962), disputerad i Lund 1942 på en uppmärksammad avhandling med titeln Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning – titeln var knappast helt adekvat, eftersom hon hade upptäckt att professor Esaias Tegnér var en flitig kund av nyförvärv i genren på lånebiblioteket. Hon medverkade i SLT och andra media som kritiker och essäist, erhöll 1955 ett mindre pris för sin nyutkomna monografi om Atterbom och hade figurerat som Holmbergs kandidat vid tidigare inval, innan hon utsågs att fylla vakansen efter Stina Aronson 1956. Hennes hälsa var redan bräcklig, så att hon fick allt svårare att resa från Lund till sammanträdena på Villagatan. Men hon lämnade väl genomarbetade förslag till mottagare av Stora priset, av vilka flera vann stöd hos majoriteten, däribland hennes plädering för Emil Zilliacus 1958.

Elisabeth Tykesson gick bort fem dagar efter Samfundets majmöte 1962, varför höstens första sammanträde fick inledas av Olle Holmberg, som höll en ömsint parentation över sin forna elev. Frågan om hennes efterträdare löstes genom att Eva Andén lämnade ordförandeskapet men kvarstod som ledamot, och överflyttades till stol nr 2. Genom att Holmberg övertog ordförandeklubban och stol nr 1 uppstod en ledig plats (stol nr 7), vilken snabbt besattes med Karl Vennberg. Eva Andén behöll sin plats ytterligare fem år.

Vid utdelningssammankomsten 1967 beslöt alla de åtta närvarande att tillfråga Birgitta Trotzig (1929–2011) om hon vore villig att efterträda Eva Andén på villkor att hon endast kunde erhålla en fri hemresa om året så länge hon bodde utomlands. Hon kände väl till De Nio som 1963 tilldelat henne ett av de två Stora pris, vilka utdelades detta år, och möjligen hade hon också hört att Sara Lidman hade föreslagit henne som ensam mottagare av samma utmärkelse redan 1957. Detta hade kommit den normalt blide Hjalmar Gullberg att protestera: en så ung författare som den då 28-åriga Birgitta Trotzig hade aldrig tidigare fått det Stora priset och så borde inte ske nu heller. Med tanke på att hon skulle bli en av de största bland moderna svenska diktare hade det kanske inte varit så fel ändå, och hon visade hög ambition och stor beläsenhet som ledamot. Tillsammans med Karl Vennberg utövade hon ett mycket starkt inflytande på valet av pristagare under det dryga kvartssekel, som hon verkade inom Samfundet, innan Svenska Akademien lade beslag på henne 1993.

Stol nr 3.

För två av stolarna i Samfundet har tre innehavare lyckats täcka hela 105 år, och de återfinns på den första och den sista av de exklusivt manliga. Till stol nr 3 hade Lotten von Kraemer valt Karl Wåhlin (1861–1937), skaparen av Ord och Bild 1892. Efter akademiska studier i Lund anställdes han vid Norstedts förlag i Stockholm och därefter som amanuens vid Nationalmuseum. När han intog sin stol i Samfundet hade han just avslutat en stor biografi om Ernst Josephson. Wåhlin utsågs 1913 till skattmästare och därmed ledamot av förvaltningsutskottet, uppdrag som han skötte med stor omsorg ända till sista året före sin död 1937. I De Nios protokoll framstår han som en klok hushållare och sansad debattör. Det hindrade honom dock inte från att ge rätt skarpa uttryck för sina åsikter, när han fann det motiverat. Ett inlägg mot den radikale kritikern Erik Hedén på stol nr 5, som reserverat sig mot valet av filosofen Hans Larsson till mottagare av Stora priset 1920, ger syn för sägen.

Marika Stiernstedt debuterade som sekreterare 1937, och i det första protokoll hon skrev lyder en paragraf så:

Höll ordföranden i gripande och poetiska ordalag ett minnestal över samfundets bortgångne mångårige medlem och skattmästare doktor Karl Wåhlin. Därefter skreds till val av ny samfundsmedlem. Enhälligt valdes doktor Hjalmar Gullberg, som omedelbart tillfrågad per telefon förklarade sig mottaga invalet.

Den nyvalde hade nominerats till pris vid två tillfällen men inte belönats. I stället kom han att bli en av de mest aktiva ledamöterna, som aldrig försummade en sammankomst utan absolut tvingande skäl. Hans vän Olle Holmberg uppfattade honom som läsare och bedömare av litteratur som ”en av de mest frisinnade” han lärt känna. Gullbergs nomineringar hör också till de mest utförliga i De Nios arkiv, från debuten med Harry Martinson 1937 via Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Olle Hedberg, Sven Lidman, Moa Martinson, Frans G Bengtsson, Gunnar Ekelöf, Gabriel Jönsson, Sivar Arnér, Stina Aronson och Karl Vennberg till Lars Ahlin 1960. Det sista förslaget hade skrivits ut av en annan hand, troligen Greta Thotts, men undertecknats av den hårt sjukdomsmärkte Gullberg. De flesta av hans nomineringar vann majoritetens bifall.

Till att efterträda Hjalmar Gullberg utsågs 1962 advokaten Anders R. Öhman (född 1925). Med honom förvärvade Samfundet inte bara en skicklig jurist och ekonom utan en mångsidig kulturpersonlighet och en generös vän. Han avlöste vid årsskiftet 1963 Elsa Björkman-Goldschmidt som sekreterare och vid majsammanträdet samma år Eva Andén som skattmästare. Denna förstärkning av den exekutiva makten var ett lyckokast, som gav honom tillfälle att tillsammans med hustru Veronica utveckla ett oförlikneligt välkomnande värdskap vid De Nios sammankomster i Villagatan 14 under mer än ett halvt sekel.

Det blev också en tid av exempellös kapitaltillväxt, vilket gjorde det möjligt att öka priserna i både antal och storlek: 1962 delade Samfundet ut 25.500 kronor i priser, när Anders Öhman avgick från sina ämbeten 2014 kunde Samfundet disponera 2.045.000 kronor för samma ändamål. Han stannade kvar som ledamot till 2016, då han av hälsoskäl måste lämna sin plats efter 54 års mer än trogen tjänst.

Stol nr 4.

Internationell berömmelse delade Ellen Key (1849–1926), stolens första innehavare, med Selma Lagerlöf, men vid tiden för invalet var hon äldst och hade under en stor del av 1900-talet bott utomlands i ett slags landsflykt undan smädelser och påhopp. Den relativa isoleringen bestod även efter hemkomsten 1910 genom att hon byggde egendomen Strand, skönt belägen vid Vättern men svår att nå. Det ledde till att hon inte kunde delta fysiskt i mer än 12 sammanträden av 54. Per brev fick dock övriga ledamöter mycket tydliga besked om hur pristagare borde utses och tidskriften Vår Tid redigeras. Hennes med många utropstecken tryfferade brevstil kom ibland nära militär ordergivning, och Marika Stiernstedts iakttagelse att hon ansågs oberäknelig och blev misstrodd leder till slutsatsen, att hon trots sitt världsrykte inte hörde till de tongivande bland De Nio.

När Ellen Key gick bort, tackade som redan omtalats Selma Lagerlöf ja till ett erbjudande om att ersätta henne på stol 4, och dennas efterträdare Eva Andén från 1940 har figurerat som innehavare av stolarna 1 och 2. Först 1950 blev det aktuellt med ett nyval till stol 4, men det utföll desto lyckligare. Elsa Björkman-Goldschmidt (1888–1982) är nog den ledamot som betytt mest för att göra Samfundet De Nio känt för en större publik än de litterärt bevandrade. Hon hade blivit mycket uppskattad för sina böcker om hjälparbetet bland österrikiska krigsfångar i Ryssland tillsammans med barndomsvännen Elsa Brändström 1916–19 och de svältande i Wien fem år därefter. Efter Anschluss 1938 tvangs hon att lämna Österrike på grund av att hennes man var jude, och hon återkom till ett Sverige, som inte öppnade några hjärtan för flyktingar i onödan.

Med en initierad och kärleksfull biografi om väninnan Harriet Löwenhielm och en rad minnesböcker hade hon gjort sig högt kvalificerad för en stol i Samfundet, och den 27 januari 1950 förklarade hon sig per telefon gärna mottaga inval. Inom kort avlöste hon Marika Stiernstedt som sekreterare och vitaliserade genom sin charm och energi Samfundets verksamhet; det står klart för varje läsare av hennes sista minnesbok Vägen till Villagatan (1976). När 90-årsdagen närmade sig, önskade hon ställa sin plats till förfogande, och med djupt beklagande accepterade de övriga åtta hennes beslut. Utan att någon kände till Svenska Akademiens planer på att kalla Kerstin Ekman (född 1933) till ledamot valdes hon enhälligt till att efterträda Elsa Björkman-Goldschmidt i Samfundet i februari 1978.

En känd finansman hade läst Vägen till Villagatan och därav inspirerats så starkt, att han önskade donera medel till ett litterärt pris. Kerstin Ekman kom utan att ha varit med om beslutet att tacksamt mottaga donationen att beröras av den konflikt, som därav utlöstes. Den borde nog ha kunnat förutses, eftersom han förbehöll sig rätten att inlägga sitt veto mot olämpliga pristagare. Efter några års prisutdelningar förklarade han sig missnöjd med att inte ha fått delta i besluten, och förbindelsen upprätthölls därefter endast via advokat. Han höll dock sitt löfte om en tioårig finansiering, och priset har Samfundet fortsatt att dela ut med egen finansiering och under annat namn.

Om Kerstin Ekmans utträde 1985 och återkomst 1993 berättar hon själv, och från Astrid Lindgrens aktivitet efter tiden som ordförande förtjänar särskilt en prisnominering att hållas fram. På initiativ av Kerstin Ekman hade ett essäpris till Lotten von Kraemers minne införts 1984, och till det första höstmötet 1989 hade fru Lindgren inkommit med ett förslag om att ge det till Sven Stolpe: ”Giv åt denne rabiate och egensinnige kulturgigant, som så ofta har retat gallfeber på kulturetablissemanget en försoningsgåva som kan sprida ett milt och rogivande skimmer över hans levnads afton.”

Samfundet gjorde henne till viljes, och att döma av Stolpes tackbrev hade det avsedd verkan.

Stol nr 5.

Som framgått hade den av Lotten von Kraemer utsedde förste innehavaren av denna stol avböjt inval och ersatts av den politiskt radikale men estetiskt konservative kritikern Erik Hedén (1875–1925); han hade 1912 disputerat i latin i Uppsala. Han skulle bli en starkt engagerad ledamot, som sällan uteblev från någon sammankomst i Samfundet. På grund av konflikten med släktingarna hölls det första utdelningssammanträdet så sent som i maj 1916, och då stod dock hans stol tom. Men han hade sänt in utförligt motiverade förslag från sin aktuella adress på Långholmen. Sedan en dryg månad avtjänade han där ett fängelsestraff på ett år för ”försök att förleda till landsförräderi” i form av en artikel i de socialdemokratiska ungdomarnas tidning Stormklockan, i vilken han pläderat för att använda storstrejk som politiskt kampmedel. Domen överklagades, och i september frikändes han av Högsta domstolen. Som en fri man kunde han påbörja arbetet med att redigera Samfundets tidskrift Vår Tid och med kraft driva sina nomineringar, så länge hälsan stod bi.

Men Erik Hedéns tid som en av De Nio blev kort. Redan i början av 1926 fick ordföranden välkomna hans efterträdare på stol nr 5 i Samfundet. Valet av Martin Lamm (1880-1950), professor i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms högskola, hade visserligen inte varit enhälligt – Marika Stiernstedt hade föredragit Victor Svanberg – men i fråga om vetenskaplig tyngd hade Lamm få likar i samtiden. Han kom också att bli en av de mest auktoritativa ledamöterna under sitt kvartssekel i Samfundet. Med sin solida doktorsavhandling om Dalin, sin banbrytande Swedenborgmonografi 1915 och det magistrala verket Upplysningstidens romantik hade Martin Lamm blivit den främste kännaren av det svenska 1700-talet, och vid tiden för invalet just prisats för sitt stora arbete Strindbergs dramer. Som förslagsställare bevisade han en bred beläsenhet, ett säkert omdöme och en generös vilja att bistå unga diktare. Dessutom hade han en ekonomisk kompetens, som var till stor nytta för Samfundet under 30-talskrisen och de kärva beredskapsåren. Den ”själsoro” som Henry Olsson endast lätt berört i sin essä om Martin Lamm (1984) och Kjell Espmark låtit bli den mörka fonden i sin 2018 utgivna minibiografi har knappast avsatt några spår i Samfundets annaler. När Olle Holmberg i ett minnestal 1969 apostroferade ”den starka, otåliga Martin Lamm”, fann han en adekvat formulering för det intryck Lamm efterlämnat bland De Nio.

Till Lamms efterträdare blev efter flera omröstningar Algot Werin (1892–1975) utsedd 1950. Liksom sin vän Olle Holmberg hade han disputerat i Lund på en avhandling om Almqvist och blivit docent. Efter några års tjänst vid Lunds universitetsbibliotek och som akademisk lärare blev han verkställande direktör för Gleerups förlag 1934, en befattning som han lämnade sedan han kallats till professor i litteraturhistoria i Lund 1948. Sin främsta forskningsinsats ägnade han Tegnér och den humanistiska tradition, som utgick från honom.

Långt före invalet kom han att spela en avgörande roll för Samfundet De Nio som initiativtagare till den utgivning, som Olle Holmberg utformade till Svensk litteraturtidskrift 1938 och redigerade till 1957. Efter några år med Elsa Björkman-Goldschmidt som redaktör övertog Werin denna uppgift. Genom sina förbindelser med Gleerups förlag kunde han även förmedla substantiellt finansiellt bistånd till den notoriskt förlustbringande tidskriften, och han lämnade väl genomtänkta förslag till pristagare och nya ledamöter. I sina minnesord betonade Astrid Lindgren den vänlighet och värdighet som utmärkte honom, ”en värdighet av det slag som väcker respekt men inte skapar distans”, och i Vägen till Villagatan gav Elsa Björkman-Goldschmidt honom det vackra eftermälet ”en klippa av trygghet”. Samfundet har alla skäl att minnas Algot Werin med stor tacksamhet.

Sedan Inge Jonsson avlöst Astrid Lindgren som ordförande och därmed flyttats till stol nr 1, utsågs Anders Olsson (född 1949) till innehavare av stol nr 5 1986. Han hade disputerat i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet på en mäktig avhandling kallad Ekelöfs nej (1983). Då hade han redan framträtt som en av de unga kritikerna bakom tidskriften Kris och bl a publicerat essäsamlingen Mälden mellan stenarna. Av olika skäl deltog han vid rätt få sammankomster under knappt sju år, innan han tvangs konstatera att hans arbetsbörda gjort det omöjligt för honom att bli tillräckligt påläst för att fullgöra sin uppgift i Samfundet. Den insikten hade många av oss vunnit, dessvärre, men vi måste givetvis respektera hans beslut och inleda sökandet efter en ersättare.

Stol nr 6.

Kerstin Hård af Segerstads (1873–1955) far hade gjort sig känd i Stockholm som Siri von Essens advokat vid skilsmässan från Strindberg, men själv valde hon humaniora för sina studier. Hon disputerade 1906 i Uppsala på en fransk medeltidstext och innehade en amanuenstjänst vid Kungliga biblioteket, när Lotten von Kraemer tog med henne bland de första Nio. Hon hade tidigare varit aktiv i samma kretsar som donatrix, och de hade troligen mötts där. Hon visade tidigt symptom på psykisk skörhet och uteblev ofta som sjukskriven från Samfundets sammankomster. Under åren 1917–21 var hon intagen på Långbro, och då förmådde hon inte ens skriftligen delta i någon verksamhet. Men 1922 återkom hon till synes återställd från hospitalet, publicerade sig i tidskriften Vår Tid och deltog tidvis med stort engagemang i val av pristagare och nya ledamöter – ofta genom att ta ställning emot de föreslagna. Samfundet hjälpte henne genom att anförtro henne vissa uppdrag, men 1929 anhöll hon om att få utträda: ohälsan hade återvänt skärpt till förvirring. Efter lång tvekan beviljade Samfundet hennes ansökan och gav henne en årlig pension på 900 kronor. Hon flyttade senare till Vänersborg, och hennes drygt tjugo år där har Gunnar Graumann skildrat i De Nios kalender 2005 med minnesbildens skärpa och varma medkänsla. Hennes levnadsöde påminde på ytan om Lotten von Kraemers eget men blev i grunden långt sorgligare.

Som efterträdare till Kerstin Hård af Segerstad diskuterades Berit Spong, Karin Boye och Emilia Fogelklou. I ett brev sade sig Selma Lagerlöf inte känna ”Karin Boije” (1900–1941) men tyckte att hon först borde ha hunnit bli prisbelönad. Det argumentet återkom vid flera invalsdebatter men gjorde ingen verkan denna gång, utan vid blott trettio års ålder utsågs Boye som den hittills yngsta ledamoten. Trots sin ungdom hade hon redan en omfattande lyrisk produktion att redovisa vid sidan av magisterexamen och lärartjänst. Hon blev en plikttrogen och intresserad ledamot, men hon drev sällan energiskt någon egen linje i fråga om pristagare utan anslöt sig redan i förslagen till majoriteten vid flera tillfällen. Samfundet gav henne förtroendet att ersätta Karl Wåhlin som skattmästare, men det beredde henne större bekymmer än arvodet kompenserade, och vid den sista sammankomst hon deltog i beviljades hennes ansökan att avgå från posten den 1 oktober. En vecka senare återfanns hon död i ett skogsparti utanför Alingsås efter att ha varit försvunnen i fem dagar. Huruvida det handlade om ett medvetet självmord eller en förtvivlad bön om hjälp är en öppen fråga. I protokollet från påföljande sammanträde finns inga minnesord återgivna om ”den älskligt storögda sökerskan Karin Boye”, som Olle Holmberg benämnde henne i ett långt senare minnestal, utan där står endast att de sju närvarande valde Irja Browallius att efterträda henne på stol nr 6. Kanske tyckte man att Hjalmar Gullbergs högt skattade dikt ”Död amazon” LÄNK: [https://litteraturbanken.se/forfattare/GullbergHj/titlar/FemKornbrodOchTvaFiskar/sida/64/etext], skriven i april 1941 om hennes försvinnande, var det skönaste epitafium Samfundet någonsin hade givit en bortgången ledamot.

Irja Browallius (1901–1968) var utbildad småskollärarinna och tjänstgjorde på landsbygden i Närke under tio år från 1927. Hennes främsta meriter vid invalet var tre stora bonderomaner Synden på Skruke (1937), Elida från gårdar (1938) och Två slår den tredje (1939) med ödesmättade motiv och övertygande miljöskildring. Lamm hade sett henne som en blivande kandidat till Stora priset 1938 och två år senare föreslog han ett mindre pris till henne. Men i stället hedrades hon liksom Boye genom ett inval. Dock fann hon sig tydligen aldrig till rätta i sällskapet. Hon uteblev påfallande ofta från dess möten, och enligt vad Olle Holmberg berättat hade hon en gång sagt att ”det är som om ni ville bita varandra allihop”. Utan motivering inlämnade hon en ansökan om utträde 1949, vilken beviljades utan kommentar. Uppbrottet gav möjlighet att tilldela henne Stora priset, vilket skedde 1952: det hade alltså inte kvarlämnat något agg.

Valet av efterträdare gick ovanligt snabbt denna gång. Vid första höstsammankomsten 1949 ersattes Browallius av Margit Abenius (1899–1970), fil.dr i Uppsala 1931 och väletablerad som kritiker bl a i radio. Trots en svag hälsa engagerade hon sig starkt i De Nios verksamhet, inte sällan på ett sätt som ifrågasatte Olle Holmbergs åsikt att hon vore alltför själfull för att passa som ordförande. Hon hör till de få ledamöter som formellt reserverat sig i protokollet mot ett beslut om Stora priset, i ett PS till ett prisförslag nominerade hon halvt på allvar Povel Ramel till en belöning och i ett annat från 1969 beklagade hon att Sara Lidman tycktes ”ha tappat sansen, vilket är skada, eftersom det finns så få kvinnor värda priset”. De här glimtarna må tjäna som en motvikt mot den helgonlika bild av Karin Boye hon gav i Drabbad av renhet (1950), som under decennier stod i vägen för en mer rättvisande tolkning av skalden och även hennes biograf. Margit Abenius´ ansökan om utträde på grund av sjukdom 1969 beviljades, om än med djupt beklagande – säkert inte en tom fras i hennes fall.

I motsats till föregångaren dröjde det ovanligt länge, innan stolen kunde besättas på nytt. Först 1972 enades sju ledamöter om att utse Gunnel Vallquist (1918–2016) att efterträda Margit Abenius. Man kan misstänka att dröjsmålet hängde samman med hennes position som framträdande katolik, med tanke på att en av hennes tidiga nomineringar till Stora priset väckte häftigt motstånd. Å andra sidan visade hennes reportageböcker från Andra Vatikankonciliet och flera essäsamlingar, att hon ingalunda var någon okritisk lärjunge. Hennes insatser som översättare och introduktör av fransk litteratur, med Marcel Prousts monumentala romansvit På spaning efter den tid som flytt (1964–82) som höjdpunkten, hyllades dock unisont, och invalen i Samfundet 1972 och Svenska Akademien tio år senare innebar en symbolisk markering av översättarens viktiga roll.

Beslutet att välja Agneta Pleijel (född 1940) som efterträdare till Gunnel Vallquist fattades mycket snabbt 1988 – alltför fort i sekreterarens ögon, eftersom Samfundet därmed berövade sig chansen att finna en självklar mottagare av Stora priset: som merit hade nämligen enligt honom enbart Vindspejare (1987) varit mer än tillräcklig. Så förhöll det sig kanske, men hon hade i praktiken vunnit stora framgångar inom diktens alla tre antikärvda huvudområden och dessutom som producent av filmmanus. När Agneta Pleijel önskade avgå 2014 hade hennes bibliografi vuxit till en längd och bredd, som gjorde beslutet att tilldela henne Stora priset 2017 till en plikt och en så mycket större glädje som beloppet hade kunnat höjas till en nivå som gör dess benämning motiverad. Något lindrade det smärtan över att förlora en mångsidigt begåvad och engagerad ledamot, som hade givit så många goda förslag om pristagare och ägnat så mycket tid och kraft åt arbetet med De Nios kalender från starten 2002.

Stol nr 7.

Till innehavare av stol nr 7, tillika ständig sekreterare, hade Lotten von Kraemer kallat Göran Björkman (1860–1923). Efter studier i romanska språk i Uppsala, avslutade med en avhandling om en portugisisk lyriker, valde han ämbetsbanan för brödfödans skull men gjorde sig ett aktat namn som översättare. Han tilldelades det Letterstedtska översättarpriset av Kungl. Vetenskapsakademien 1896. Han sade sig ha lärt känna Lotten von Kraemer ungefär 15 år innan hon gick bort i sitt vittnesmål vid arvsprocessen. Det är en välskriven och klokt balanserad text, som inte döljer hennes besynnerligheter men betraktar dem som orsakade av hennes svåra dövhet. Han hyste varm sympati för den ensamma gamla kvinnan, och i Samfundet utvecklade han nästan en storsigillbevarares trohet mot hennes idealistiska vision. Det framgick av hans skarpa kritik mot förlikningen med släktingarna och hans intransigenta attityd mot att låta Anna Maria Roos och Selma Lagerlöf utträda 1918. I sina prisförslag fäste han endast avseende vid den litterära kvaliteten och avfärdade alla hänsyn till ekonomiska behov. Sammantaget är hans medverkan vid uppbyggandet av Samfundet värd respekt, och trots att han gick bort redan 1923 kom hans idéer att påverka dess fortlevnad långt fram i tiden.

Till att efterträda honom som ledamot valde de sju närvarande vid första sammanträdet 1924 professorn i litteraturhistoria Albert Nilsson (1878–1936). Fadern hade dött i lungtuberkulos, och i studentåren visade sig sonen ha ärvt anlaget till samma hemska sjukdom. Trots detta lyckades han genomföra en akademisk karriär, och för sitt tyngst vägande arbete Svensk romantik. Den platonska strömningen (1916) belönades han vid De Nios andra prisutdelning 1917 med 1.000 kronor. År 1923 erhöll han en personlig professur i Lund. Redan året därpå kallades han att efterträda Fredrik Böök på den ordinarie litteraturprofessuren i Lund, och under de tolv år han uppehöll den förde han en heroisk kamp mot sin sjukdom. Han fortsatte sina forskningar med flera arbeten om Thorild, Stagnelius och Tegnér, men under hans långa sanatorievistelser i Davos fick vikarier ta över hans undervisning. Sina plikter som ledamot i Samfundet skötte han exemplariskt, även om han mycket sällan kunde delta i sammankomsterna på Villagatan. Han följde uppmärksamt den litterära utvecklingen i Sverige under sina alpina kurer och utövade ett betydande inflytande genom väl utarbetade nomineringar.

Olle Holmberg efterträdde honom både på professuren i Lund och stol nr 7, men när denne utsetts till ordförande 1962, fyllde Karl Vennberg (1910–1995) vakansen på stol nr 7. Från sitt frikyrkliga ursprung medförde han förlusten av gudstro som ett hålrumstema i sin rika lyriska produktion. Hans genombrott kom med samlingarna Halmfackla och Tideräkning vid mitten av 1940-talet, vilka gav röst åt det krigströtta decenniets ångest. Vennberg blev också en av de oftast hörda av tidens debattörer med den socialdemokratiska kvällspressen som forum. Bland priskandidater i Samfundet De Nio debuterade han 1951, och 1957 tilldelades han det Stora priset på 10.000 kronor. Efter det enhälliga invalet utvecklades han till en av de bäst orienterade av förslagsställarna. Redan 1966 formulerade han också den erfarenhet väl alla ledamöter ofta rönt:

Varje förslag om De Nios pris är ju tyvärr på samma gång en absurditet. Man ställer sig en estetisk-moralisk uppgift, efter bästa förstånd och samvete, som det heter, och man står där till sist med ett bart huggande svärd bland idel gordiska knutar.

I sanningens namn bör väl erkännas, att uppgiften har blivit lättare genom att antalet priser har ökat flerfaldigt 50 år senare. Många har inte heller känt till att det finns så talrika gordiska knutar som Karl Vennberg – han gav ofta intrycket att ha läst hela årets poesiutgivning i Svea rike.

Stol nr 8.

På den näst sista stolen hade Lotten von Kraemer placerat den kända författarinnan Anna Maria Roos (1862–1938). Hon hade utbildat sig till lärare men ägnade sig huvudsakligen åt ett varierat skriftställarskap, där de mest kända alstren var barnböckerna Sörgården och I Önnemo (1913). Hon togs snabbt i anspråk för olika uppdrag i Samfundet, däribland att planera utgivningen av en tidskrift och sedermera redigera de båda första årgångarna av Vår Tid. Släktingarnas protesterande av testamentet gjorde att det tog minst ett år längre tid för Samfundet att komma i gång med sin egentliga verksamhet. Det är ingen tvekan om att denna väntan skapade misstämning bland ledamöterna, som dessutom var oense om hur attacken från släkten borde bemötas. Anna Maria Roos ansåg, att hon inte behandlades som jämbördig i en församling, där hela förvaltningsutskottet bestod av enbart män, och till sist gjorde hon tillsammans med Selma Lagerlöf uppror och begärde sitt utträde. Inga vädjanden ändrade deras beslut, utan de lämnade sina stolar på våren 1918.

Till att efterträda fröken Roos utsågs friherrinnan Marika Stiernstedt (1875–1954), som hade hört till de av Samfundet prisbelönade författarna året innan. Hon gick från början ut i stor stil med väl förberedda debattinlägg om hur valet av pristagare borde organiseras framöver, och även om hon inte deltog i alla sammankomster på grund av täta resor i Europa var hennes engagemang för verksamheten starkt. Vid valet till sekreterare efter Björkmans bortgång besegrades hon av John Landquist, men när han avgick 1936 övertog hon posten. Hennes ledarskap sattes snart på prov, när Berit Spong vägrade att ta emot ett pris på 5.000 kronor i besvikelsen över att inte ha fått det Stora priset. Efter underhandlingar med hennes man, som var lektor och väl medveten om att beloppet motsvarade halva hans årslön, lyckades sekreteraren förmå henne att acceptera det som ett understöd. Genom sitt både taktfulla och bestämda sätt att hantera denna konflikt visade hon samma diplomatiska talanger som utbildats under föregående generationers hovtjänst. Politiskt bekände hon sig som rödfärgad, men därunder mer än skymtade konturen av en ståtlig dam från l´ancien régime.

Sara Lidman (1923–2004) utsågs 1955 till Marika Stiernstedts efterträdare. Huruvida någon önskan att bevara det jakobinska arvet efter henne styrt valet finns det inget som tyder på, och när Sara Lidman övergått till att bedriva agitation på heltid mot 1960-talets slut hade hon sedan länge lämnat De Nio. Hon fick inte heller så mycket gehör för sina förslag under den ganska korta tid hon stannade kvar, vilket redan framgått. Hon hade också i praktiken flyttat till Sydafrika redan i början av 1960-talet och markerade då att hon ville bryta upp, t ex i sin förslagsskrivelse 1962: ”Jag tvivlar på att jag någonsin blir riktigt läskunnig och känner mig följaktligen inte rätt skickad att vara medlem i De Nio.” Vid majsammanträdet 1963 accepterade de närvarande med djupt beklagande hennes avgång. Sedan hon 14 år senare hade genom sin nya roman Din tjänare hör på ett storslaget sätt fortsatt och fördjupat ett av vår tids märkligaste skönlitterära författarskap tilldelades hon enhälligt Stora priset, nu höjt till 20.000 kronor.

Efter Sara Lidman hade Astrid Lindgren invalts på stol 8, och där förblev hon sittande tills hon avlöste Olle Holmberg som ordförande 1973 och därmed flyttades till stol nr 1. Till att ersätta henne valdes Ulla Isaksson (1916–2000). Hon hade debuterat redan 1940 och sedan dess publicerat mer än tio romaner, däribland succéer som Dit du icke vill (1956), De två saliga (1962) och Paradistorg (1973), men märkligt nog hade hon inte nominerats till något av Samfundets priser. I gengäld hedrades hon inte bara med att få gehör för sitt första pristagarförslag utan också med att två meningar i prismotiveringen lånades från hennes skrivelse. Det var Sonja Åkesson hon önskade belöna på grund av att hennes märkvärdiga förmåga att i några torrt realistiska men svidande rader blotta det förtvivlade i en grå vardagssituation eller ett helt människoöde är nu helt överlägsen. Den framgången repriserades många gånger. Med invalet av Ulla Isaksson följde också den oskattbara tillgång, som hennes make Erik Hjalmar Linder utgjorde, framför allt som ofta förekommande gäst vid de middagar som arrangerades efter sammanträdena. Att ha fått höra Astrid Lindgren och Linder framföra ”Pärleporten” och andra frikyrkliga sånger finns med bland de dyrbaraste minnena från Samfundets liv.

Stol nr 9.

För den sista helt manliga stolen hade Lotten von Kraemer designerat sitt samfunds yngste ledamot, John Landquist (1881–1974). Han hade disputerat i filosofi 1908 på en avhandling om viljan. Den värderades lågt vid Uppsalafakulteten, vilket stängde den akademiska vägen för honom i nästan 30 år. I stället blev han en utomordentligt produktiv kritiker och kulturskribent. Han hörde till de första i Sverige, som sökte tillämpa Freuds psykoanalys vid studiet av litterära verk, som framgår av hans Frödingbok 1916 och det betydelsefulla arbetet Människokunskap 1920. John Landquist hade en otrolig arbetskapacitet, vilket inte minst Samfundet De Nio drog nytta av. Han tilldelades ansvaret för att ge ut Lotten von Kraemers Samlade Skrifter, ett arbete som han inledde med att skriva en nästan 200 sidor lång biografi. Han efterträdde Göran Björkman som sekreterare 1924 och skötte uppdraget till 1936, då han flyttade till Lund som professor i pedagogik och psykologi. Han kvarstod som ledamot ända till 1969, då han blivit alltför döv för att kunna delta i några diskussioner längre. Han är den ledamot, som har tjänat Samfundet allra längst och ännu vid hög ålder bevarat en beundransvärd ambition att följa med den unga litteraturen.

Som Landquists efterträdare välkomnades vid årets sista sammanträde 1969 professor Knut Ahnlund (1923–2012). Med honom förvärvade Samfundet en eminent kännare av dansk litteratur, med tiden även av spansk, latinamerikansk och judisk diktning. Efter att ha disputerat i Stockholm 1956 på en magistral avhandling om Henrik Pontoppidan och utgivit en bok om Gustav Wied några år senare utnämndes han 1966 till professor i nordisk litteraturhistoria vid universitetet i Århus. Knut Ahnlund publicerade också flera skönlitterära verk, främst essäer, och skapade sig ett aktat om än kontroversiellt renommé som kritiker. År 1983 invaldes han i Svenska Akademien, och på grund av ökade arbetsuppgifter där utträdde han ur Samfundet 1994.

Redan första året efter invalet i De Nio utsågs han till redaktör för Svensk litteraturtidskrift, och han skötte detta viktiga värv ända till 1983, då utgivningen blivit en alltför tung förlustpost. Han skrev själv mängder av recensioner och artiklar utmärkta av klarhet i ord och tanke. Det är lätt att förstå, att många beklagade beslutet att SLT skulle tystna, ty Knut Ahnlund vågade uttala obekväma meningar i ett konformistiskt kulturklimat. Samfundet tackade honom för hans betydelsefulla insatser genom att tilldela honom John Landquists pris 1996 och kunde bereda honom glädjen att hans son Nathan Shachar belönades med samma pris sex år senare.