Stol nr 1 – Inge Jonsson

Jag är född den 7 november 1928 och konstaterar med oförställd häpnad [2018] att jag skall fylla 90 år till hösten, Deo volente. Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från Fagerhult i Småland några år tidigare, men själv är jag infödd stockholmare. Min far drev ett litet handels- och åkeriföretag i Huddinge, och genom hårt slit och notorisk småländsk sparsamhet fick han det gott ställt, som det heter. Min mor födde inga flera barn och kunde därför ge mig all den ömhet och omvårdnad, som hon knappast hade fått uppleva som yngst av tolv syskon i en fattig rättarfamilj.

Ingen av mina föräldrar hade någon formell utbildning utöver den obligatoriska folkskolan, men de var allmänintresserade och välorienterade i samhällsfrågor. Mamma hyste höga ambitioner för min del, sedan det hade visat sig att jag lärde mig läsa tidigt och trivdes bra i skolan. Hon såg till att jag sökte till Södra latin efter fjärde klassen i Huddinge centralskola och blev omåttligt stolt över att jag hade kommit på första plats vid inträdesproven.

Skolstarten inträffade samma vecka som andra världskriget bröt ut, och den allvarstyngda atmosfären bidrog säkert till att förstärka den chockupplevelse, som mötet med de många mer eller mindre skrämmande ämneslärarna blev för den som skämts bort av den snälla fröken Hammarlund i Huddinge. Jag minns de första veckorna som en tid av ren fasa, men skräcken förvandlades snart till kunskapssökandets glädje, när jag upptäckte att jag hade lätt för de flesta ämnen (utom gymnastik). Därtill kom att jag blev vald till ordningsman, sedan den först utsedde visat sig oförmögen att rykta sitt höga värv: jag anförtroddes det sedan under alla mina åtta år i Södra latin.

I maj 1947 tog jag studentexamen ”with flying colours”, och mammas ambitioner hade uppfyllts. Visst var hon stolt och glad över utgången, men när det gällde den fortsatta utbildningen verkade hon nästan skrämd över att mina många A i betyget kunde ha gjort mig övermodig – instinktivt uppfattade hon nog hybris som den egenskap gudarna alltid bestraffar, även om känslan hade sin rot i hembygdens jantelag snarare än i grekisk mytologi. Hon tyckte att jag skulle utbilda mig till folkskollärare, en position som väckte lagom stor aktning i byn, men själv ville jag studera humaniora vid Stockholms högskola. Pappa rekommenderade i stället en karriär inom det privata näringslivet, där det enligt honom inte fanns en aldrig så usel direktör med lägre inkomst än 25.000 kronor, om året väl att märka.

Men ingen av dem lade några hinder i vägen för mig utan de gav samma stöd som i läroverket, och i slutet av sommaren 1947 skrev jag in mig i Spökslottet hos den respektingivande kanslisten fröken Almström. Under fyra terminer vid högskolan hann jag komplettera mitt studentbetyg från reallinjen med gymnasiekursen i latin och förvärva några akademiska betyg, innan det blev tid att rycka in till rekrytutbildning vid Svea livgarde.

Till en början innebar mötet med det militära en repris av chocken från debuten i Södra latin. Under de första veckorna var jag övertygad om att den fysiska träningen skulle bli min död, om jag inte kvävdes under ett regelsystem utan motstycke – krav på sådant som perfekt sängbäddning och blänkande skor hade aldrig ställts på mig hemma. Men i takt med starkt förbättrad kondition och glädjen över ett växande kamratskap kom jag att trivas allt bättre med den militära livsformen. I stället för att försöka maska ut mig snarast möjligt valde jag att genomgå en nästan tvåårig utbildning till officer, och jag stannade kvar som kapten i regementets reserv till in på 1980-talet.

Efter avslutad officersutbildning återvände jag till högskolan. Länge tvekade jag mellan historia eller litteraturhistoria som huvudämne, så det fick bli trebetygsstudier i båda, innan litteraturen drog det längsta strået. Efter min magisterexamen 1953 lyckades Henry Olsson övertyga mig om att välja Emanuel Swedenborg som ämne för min avhandling, och 1961 disputerade jag på en studie av det ofullbordade verk om skapelsen, som markerade gränsen mellan den naturvetenskapliga och den teosofiska fasen i den märklige mannens levnad.

Avhandlingen ansågs meritera till docentur, och efter ytterligare tolv års forskning och bokutgivning hade jag förklarats kompetent för en nyinrättad professur i idéhistoria i Umeå och efterträtt E.N. Tigerstedt som professor i litteraturvetenskap vid Kungl. universitetet i Stockholm. ”The rest is silence” hade jag så när skrivit, men alldeles sant vore det inte. Jag kunde publicera några mindre arbeten som professor, men en allt större del av min tid kom att upptas av administrativa uppdrag. Jag blev prefekt för institutionen redan 1973, mitt första år i tjänsten, en kort tid senare humanistiska fakultetens prodekanus, och därefter prorektor för att 1988 helt överraskande få privilegiet att avsluta min tid vid Stockholms universitet som dess rektor.

Det hände nog, att jag klagade över de bruna tjänstekuvertens tyranni och det eviga sammanträdandet, som professorer hava för sed. Men oftast tedde sig ansvaret för att organisationen skulle fungera uppfordrande och intressant. Det gav mig en känsla av att göra något meningsfullt, vilket kanske var en illusion men ändå vidgade mitt livsperspektiv ofantligt, särskilt som det innefattade en mängd uppgifter extra muros, vissa av dem långt in i emeritustiden.

Till det som berikat mitt liv mest – jag bortser från det som hör till ett familjeliv som välsignats med en osannolikt stor avkomma i tre led – intar invalet i Samfundet De Nio 1976 en tätplats. Jag kom där att efterträda Algot Werin, emeritus i Lund och en vördad äldre kollega, vars stol det känts särskilt hedrande och förpliktande att inta. Jag hade medverkat i Svensk litteraturtidskrift som recensent några gånger, och jag kände ledamöterna Knut Ahnlund och Gunnel Vallquist, men hade ändå ingen aning om att jag vore kandidat till vakansen, förrän jag träffade Astrid Lindgren på besök vid vår institution. Som Samfundets ordförande ställde hon den fråga, som Johannes gav några lärjungar i uppdrag att rikta till Jesus enligt Matteus 11:6: ”Är du den som skall komma eller skola vi förbida någon annan?” Jag minns inte vad jag svarade henne, men den bibliska kodens budskap var ju lätt att tolka, så jag måtte väl ha haft vett att tacka för frågan. Efter drygt 40 år gläds jag fortfarande lika mycket för att hon ställde den.

Inge Jonsson är född 7 november 1928. Studentexamen vid Södra latinläroverket i Stockholm 1947;

Officersutbildning vid Kungl. Svea livgarde och Infanteriets kadettskola 1949-51(kapten i Svea livgardes reserv 1965–1993). Filosofie doktor i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms universitet 1961.

Docent i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms universitet 1961–1968

Särskild forskartjänst i idéhistoria vid Statens humanistiska forskningsråd  1968–1973

Professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet 1973–1994 (dekanus humanistiska fakulteten 1978–1984, prorektor 1984–1988, rektor 1988–1994)

Ledamotskap i akademier:

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1976, preses 1994–2001

Samfundet De Nio 1976 (ordförande 1986–)

Kungl. Vetenskapsakademien 1980

Academia Europaea 1989

Kongl. Norska Vitenskapsakademien 1995

Svenska litteratursällskapet i Finland (hedersledamot) 2000

Kungl Krigsvetenskapsakademien 2004

Utmärkelser:

1963 – Karl och Betty Warburgs pris (Vitterhetsakademien)

1973 – Hirschs pris (Svenska Akademien)

1984 – Övralidspriset 1984

1987 – Henrik Schücks pris (Svenska Akademien)

1990 – Hans Majestät Konungens medalj i storlek 12 S

1994 – Kellgrenspriset (Svenska Akademien)

2002 – Vitterhetsakademiens stora guldmedalj

2005 – Kungliga priset (Svenska Akademien)

2008 – Försvarshögskolans guldmedalj

2013 – Illis quorum i 12:e storleken av Regeringen

Offentliga uppdrag i urval:

Ledamot av UHÄ:s fakultetsberedning för humaniora 1976–1982; Ledamot av regeringens forskningsberedning 1983–1985; Ordförande i Magnus Bergvalls stiftelse 1983–2014; Ledamot av Övralidsstiftelsen 1985–2013; Huvudsekreterare i Humanistiska forskningsrådet 1987–1988; Ledamot av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse 1992–2014; Ordförande i Riksbankens jubileumsfond 1992–1998; Ordförande i Militärhögskolans (Försvarshögskolans) styrelse 1994–2003; Ordförande i bokförlaget Natur och Kulturs styrelse 1995–1999; Ordförande i stiftelsen Lars Hiertas minne 1995–2003; Ordförande i Henrik Granholms stiftelse 1996–2008; Ordförande i Wenner-Grenska stiftelserna 2000–2012.

Ledamot/ordförande i den europeiska rektorskonferensens utvärderingsgrupper 1996–2006 vid nio universitet och högskolor; Ledamot/ordförande i utvärderingsgrupper 2002 och 2007 vid Universitetet i Oslo och ett tiotal mindre högskolor.

Ett tjugotal uppdrag som sakkunnig vid svenska universitet
och högskolor.

Publikationer i urval:

Swedenborgs skapelsedrama De cultu et amore Dei (diss.) (1961) (amerikansk upplaga A Drama of Creation, 2004)

Swedenborgs korrespondenslära (1969)

Idéer och teorier om ordens konst (1971) (flera tryckn.).

Emanuel Swedenborg (1971); reviderad upplaga Visionary Scientist (1999)

Swedenborg – sökaren i naturens och andens världar (tills. med Olle Hjern), (1976) (spansk översättning 1995)

Maktens verktyg (1978)

I symbolens hus (1983)

Den sköna lögnen (1986)

Humanistiskt credo (1988)

Vitterhetsakademien 1753–2003 (2003)

Samfundet De Nio 1913–2013. Hundra år av stöd till svensk litteratur (2013)

Jacob Letterstedt 1796–1862. Storföretagare och donator (2014)