Stol nr 2 – Selma Lagerlöf

Lotten von Kraemer kunde inte ha siktat högre för att ge sin lilla akademi prestige än genom att välja Selma Lagerlöf som innehavare av den första platsen för en kvinna. Efter debuten med Gösta Berlings saga 1891 hade hennes författarskap uppvisat en nästan obrutet stigande kurva: En herrgårdssägen 1899, Jerusalem 1901, Herr Arnes penningar 1904 och Körkarlen 1912. Utmärkelserna likaså: hedersdoktorat i Uppsala 1907, nobelpriset i litteratur 1909, och efter Wirséns bortgång var ett inval i Svenska Akademien endast en tidsfråga, som fick sitt väntade svar 1914. Men skulle hon finna tid för att bli en verkligt arbetande ledamot?

Knappast som hon skulle ha önskat. Tillsammans med Anna Maria Roos fördjupade hon Samfundets kris 1918 genom att begära sitt utträde, i hennes fall med stöd av ett läkarintyg om att hon borde reducera sin arbetsbörda. Efter Ellen Keys bortgång 1926 tillfrågades hon om att komma tillbaka (då till stol nr 4) och svarade märkligt nog ja. Hon lämnade pliktskyldigt in sina prisförslag, vilka inte alltid fann gensvar, men hon blev en sällsynt gäst på Villagatan, som deltog i färre än vart fjärde sammanträde efter sin återkomst.