Stol nr 4
Kerstin Ekman

Författare, Fil mag, Fil Dr HC
Ledamot av Samfundet De Nio 1978-1986 samt från 1993.
Född 1933. Bosatt i Roslagen samt, vid Stockholmsvistelser, i Samfundets hus, Villagatan 14, Stockholm.

Stol nr 4 - Kerstin Ekman  
  Läs mer om Kerstin Ekman i pdf-format Läs mer om Kerstin Ekman
(16 kb)
 
       
  År 1978 blev jag invald i Samfundet efter Elsa
Björkman-Goldschmidt. Hon hade suttit i De Nio sedan
1950 och hade sin bostad i huset. Elsa Björkman
inkarnerade begreppet charm, och hon var mycket
minnesgod. Hennes vänskap med Harriet Löwenhjelm,
historierna från Lisse Tamms Fogelstakrets av livligt
grälande och älskande feminster, berättelserna från
Berthold Brechts Sverigevistelse - allt sådant blev
lekfull och spirituell litteraturhistoria, alltid med en
vinkling som jag skulle vilja kalla osvensk. Elsa
Björkman var mycket wienerisch och hur hon hade blivit
sådan kan man läsa i hennes memoarböcker.

I Samfundet fanns vid den här tiden Karl Vennberg,
som inte lät en enda debuterande svensk poet falla
oläst till marken. Med Ulla Isaksson kunde man tala om
Elin Wägner, för det var just de här åren som hon och
Erik Hjalmar Linder fullbordade sin Wägnerbiografi.
Inge Jonsson var, trots att uppdragen borde ha slukat
honom, alltid beredd att stiga eller sjunka till
Swedenborgs himlar och helveten. Knut Ahnlund, som i
många år skött Svensk Litteraturtidskrift med dess fina
recensionsavdelning, var fortfarande kvar i Samfundet
och hördes ibland tala om insekter, ett av hans
livsintressen. Astrid Lindgren var ordförande, saklig och
humoristisk. Hon var också själen i samvaron efter
mötena. På den tiden sjöng vi ofta efter middagarna.
När månen vandrar på himlen blå - När glädjen tar
ordet vid vänskapens bord - Hade jag vingar som
duvan jag flög -. Sjunger gör vi ännu när andan faller på.

Jag lämnade Samfundet 1986 därför att jag hade andra
arbetssamma uppdrag. 1993, när trycket hade lättat,
blev jag återinvald, den här gången efter Astrid
Lindgren. Jag var mycket glad över att få komma
tillbaka.